Nu känns det som om det var ett tag sen man var gravid. Vilken känsla den dagen jag fick veta att jag väntade barn. Det gick inte att beskriva vilken lycka jag kände. Finns inga ord i världen den dagen du får veta att du är gravid och är det med den mannen du älskar mest i hela världen. 

Graviditeten var som att vara på rosa moln precis som jag hade föreställt mig. Tyvärr varade dessa rosa moln inte så länge. Efter ca 7 veckor så kom ett illamående som är svårt att beskriva. Hade kräkts några gånger innan dess men var inte så farligt. Men efter vecka 7 så slutade aldrig detta illamående förän lilla Alicia var ute. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Det gick knappt att komma upp på morgonen, när jag kom upp sprang jag till toaletten för att spy flera gånger. Fick sitta över toaletten en stund innan jag kände att jag kunde ta mig upp igen. Jag gick sedan och klädde på mig. Douglas försökte få mig att äta något. Det gick sådär. Sedan när vi gick till tunnelbanan för att ta tåget till jobbet så var det dags att spy igen. När vi väl kom fram till tunnelbanan så kändes det nästan lönlöst att gå på då jag kände att det var snart dags igen. Väl på tunnelbanan så fick jag gå av efter ca 4 stationer, det gick inte att hålla det inne längre. Så av och spy. Alla bara tittade på mig.. inte konstigt kanske. Väl framme vid stationen som ligger vid jobbet så fick jag spy igen innan jag var redo att gå upp ur tunnelbanestationen. Sen så fort jag kom in på jobbet så var det bara att rusa fram till toaletten. Sen väl på jobbet så fick jag avbryta det jag gjorde flera gånger för att gå och spy. Framemot eftermiddagen runt ca 16.00 började det lätta med att spy, jag mådde "bara" illa. Men den känslan var nästan värre. Att bara må sjukt illa och man inte kan spy. När dagen väl var slut så var det nästan samma resa hem som till jobbet. När jag kom hem försökte jag äta lite och började planera lite mat innan Dogulas kom hem, ca en timme efter mig. När det sedan väl var dags att lägga sig så mådde jag illa så att det var svårt att somna. Och sedan började denna resa om och om igen. 

Det var en jobbig period i mitt liv där jag förlorade så mycket kontakt med vänner och familj. Jag kände aldrig mig bekväm i situationer med mycket folk då jag kände att jag hela tiden måste hålla koll på var närmaste toalett finns om jag skulle behöva gå ifrån och spy. Sen i slutet så kom jag knappt upp ur sängen då jag var så extremt trött. 

Illamåendet skulle släppa efter ca 12 veckor, sen sa dom(barnmorskan) 20 veckor. Men det gjorde det aldrig för min del. Så när det var ca 3månader kvar till förlossning så kände jag att detta går bara inte längre nu började jag bli så orörlig att jag knappt kom fram till toaletten innan det var dags att spy. Så jag gick starkare medel mot illamående. Hade testat Legrigan, Legrigan comp, pimperan. Testade även massa huskurer hemma som att äta kex på morgonen innan jag gick upp, mycket vätska m.m Men allt utan resultat. Jag fick bli sjukskriven sista delen av graviditeten. Och sov till större del av starka läkemedel.

Fick ligga inne med dropp under ett par timmar på sjukhus för att jag började få lite lägre värden. Jag gick heller inte upp så mycket i vikt som jag kanske borde. Men ctg-kurvan och alla bebisens värde var alltid normala och såg jättebra ut. Det var även det som fick mig att kämpa. Allt för den lilla bebisen gjorde mig ändå stark.

Nu i efterhand så finns det otroligt fina minnen med att vara gravid. Känslan av att höra Alicias pigga hjärtljud, se henne på ultraljud och känns sparkarna som nästan knäckte mina revben. Skulle jag vilja bli gravid igen? Det är en otroligt svår fråga just nu. Jag älskar verkligen min dotter och hon är mer än vad jag kunat önska mig. För henne skulle jag göra allt detta om och om igen. Bara för att jag nu vet vad jag fick av det. Men skulle jag kunna ta hand om henne med detta illamående? Svårt att tro det.. Douglas var så fantastisk mot mig och var peppande under hela resan. Men orkar vi ta oss igenom detta en gång till?.. det är tiden som för visa detta. Just nu ska jag bara njuta av min fina familj. Den dagen Alicia är så stor att hon klarar sig själv till större del så kanske.. kanske.. det blir en till. Men det är minst 5år kvar till detta.